- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
115

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

115

Hanka hade just trätt ut för att se över sitt,
då Sikoras hustru kom inrusande på gården.

— Har ni inte hört*et? Stachs stuga har
störtat omkull... ett Guds under att de inte vart
ihjälslagna! skrek hon redan på långt håll.

— Jesus Maria!

Hon stod stel av förfäran.

— Jag har sprungit hit för att hämta er, för
de är rent som från förståndet, bara gråter...

Hanka drog förklädet över huvudet och sprang
i väg, och täta skaror följde efter henne, ty
ryktet om olyckan hade snabbt spritt sig.

Och sant var det. Av Stachs stuga återstod
endast väggarna, ännu mera vinda och lutande
än förut; hela taket var borta, så när som på
att några avbrutna sparrar stodo och vickade rätt
upp i vädret; skorstenen hade också störtat, det
återstod bara en liten nabb, som stack upp likt
en svartnad tand. Marken runt omkring var
täckt med kringströdd halm och trasigt bohag.

Weronka satt och stortjöt på en hög bråte vid
väggen, med armarna om sina gråtande barn.

Hanka rusade fram till henne, de andra bildade
också en ring omkring henne och försökte trösta,
men hon varken hörde eller såg, bara snyftade
alltmera förtvivlat.

— Ä mina stackars barn, mina stackars
övergivna, olyckliga barn... jämrade hon så
hjärtskärande att mer än en fällde en medlidandets tår.

— Vart skall vi ta vägen, vi stackare? Var
skall vi luta vårt huvud? Vart skall vi gå?
ropade hon översiggivet och tryckte barnen
intill sig.

Och gamle Bylica, hopkrumpen och blå som
ett lik, gick högen av spillror runt, motade
ihop hönsen, kastade ett fång hö till kon, som
stod bunden vid fågelbärsträdet, visslade på
hunden och stirrade på folket som en fåne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free