- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
118

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118

— For det första är ni skyldiga att tacka Gud
lör er räddning...

— Jaa, det är sant, och om jag också skall
sälja griskultingen, skall jag ge till en mässa...

— Det behövs inte, behåll pengarna till de
angelägnaste behoven, jag skall ändå läsa en
mässa för er efter helgen.

Hon kysste hans händer och fattade om hans
knän i innerlig tacksamhet för hans godhet och
barmhärtighet, och han gjorde välsignande
korstecknet över henne och strök henne över
huvudet, och barnen, som trängdes omkring honom,
tryckte han intill sig och smekte likt den
ömmaste far.

— Förlora bara inte modet, så vänder sig allt
till det bästa. Hur gick det till?

— Hur? Vi gick och la oss tidigt, för vi hade
ingen olja i lampan, och bränsle till spisen hade
vi inte heller. Det blåste redan duktigt, så stugan
riste, men jag var inte rädd, den hade stått i
värre stormar än så. Jag kunde inte somna på en
bra stund, så drog det, men till sist måtte jag
ha slumrat till. Så bäst det var blev det ett dån,
och allting till att rista och skaka, och det brakade1
i väggen. Herre Jesus! Jag trodde hela världen
höll på och gick överända. Jag opp ur sängen, och
knappt hade jag fått barnen på armarna, förrän
alltihop började braka och ramla omkring mig...
jag var jämnt och nätt utkommen i förstun, då
stugan störtade in bakom mig... Jag hade inte
hunnit sansa mig ännu, då skorsten också brakade
ner... Ute blåste det så att en knappt kunde
stå på benen, och takhalmen flög om öronen.
Och mitt i natten var det, och till byn var ett
bra stycke väg, alla sov och ingen tänkbarhet
att de skulle kunna höra några nödrop... Jag
kröp ner i potatisgropen med barnen, och där
satt vi tills det blev dager.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free