Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
för svinstian, där han stod och fiskade upp grismat
ur en ho, och hon rök på honom, och frågade
vad det var åt honom.
Han svängde sig och försökte komma undan,
men till sist bekände han sanningen:
— Jag har tagit tillbaks min stork från hans
vördighet.
— Jesus Maria! Och var det ingen som såg
dig?
— Neej, hans vördighet var bortrest, hundarna
fick just mat, och storken stod på förstutrappan.
Macius kom springande och sa åt mig. Jag slog
Pietreks röck över honom, så han inte skulle
hacka mig, och så bar jag honom till gömstället.
Men kära söta du, säg inte ett ord! Om ett par
veckor bär jag hit honom, du skall få se så han
skall stå och kråma sig på förstubron, och ingen
kommer förstås att känna igen honom. Bara du
inte förråder mig!
— Har jag nånsin förrått dig jag? Men Jesses,
tänk att du tordes!
— Det äi ju min egen, jag har ju bara tagit
igen*en. Sa jag inte att jag skulle göra det ?...
Tror du att jag tämjde honom för att andra skulle
få roligt avJen, ånej du! viskade han och’ satte
i väg utåt fälten.
Inom kort kom han tillbaka, och med barnen
omkring sig satte han sig framför spisen att
göra tuppen färdig.
Inne i stugan blev det litet tryckt och
sömnaktigt. Jagna gick in till sig, Roch satt utanför
i sällskap med Bylica, som började nicka.
— Oå hem, pan Jacek sitter där och väntar på
er, viskade Roch till honom.
— Pan Jacek... på mig... då springer jag
tvärt... På mig? Neej... stammade han häpen,
med ens klarvaken, och gav sig av.
Roch blev sittande kvar på bänken och viskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
