Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
våga draga andan eller röra sig, drucko med
hela sin själ dessa honungsorden som den törstiga
jorden dricker ljumt regn.
Knappt skönjbar för blickarna förkunnade han
med låg, högtidlig stämma:
— Efter vintern kommer vår för envar som
bidar den i verksamhet och bön och beredskap.
Förtrösta, för de som orätt lider får alltid
rättvisa en gång.
Med offer och möda måste människolycka sås,
men för den som sått kommer sådden upp, och
han skall skörda en dag.
Men den som bara strävar för det dagliga
brödet han kommer inte att få plats vid Herrens
bord.
Den som bara klagar över det onda och inget
gott gör han föder värre ont.
Länge talade han och så vist att det var
just svårt att följa med, och rösten vart allt
saktare och innerligare, och som mörkret alldeles
dolde honom föreföll det som om en helig stämma
hade stigit ur jorden eller som om det varit rösten
av döda Borynagenerationer, som Gud i denna
uppståndelsens natt sänt åter till jorden och som
nu talade ur murkna väggar, ur lutande träd, ur
det täta nattmörkret, förmanande och varnande
de nu levande.
Orden voro som en våg för själarna, och likt
klockklang trängde de in i hjärtana och fyllde
dem med dunkel längtan, en värld av sällsamma
drömmar.
Ingen hörde ens att hundarna i hela byn
började skälla, att det skreks något på vägarna och
fotsulor smattrade.
— Skogsgården brinner! ljöd en röst igenom
apelgården.
De rusade ner på vägen.
Så var det: Wolas utgård i skogsbrynet stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
