- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
196

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196

Ända sedan helgen hade det varit vackert för
resten, och med var dag blev det varmare och
ljusare.

Dagarna voro redan långa, dimmiga om
morgnarna, gråa men ändå varma om middagarna och
om kvällarna brinnande av aftonglöd, riktiga
vårdagar.

Somliga runnö fram stilla, som solglittrande
bäckar, kyliga som de och genomskinliga som
de, disigt blåa med inslag av gula smörblommor,
vita tusenskönor och gröna sälgknoppar.

Det kom också alldeles sommarvarma dagar,
fuktiga, solmättade, doftande av frisk grönska,
så svällande av vår och växt, så sjudande av
unga krafter att om kvällen, då fågelsången tystnat
och byn gått till vila, man rent tyckte sig känna
hur rötterna arbetade sig neråt och broddén uppåt
i myllan, tyckte sig höra hur knoppar sprängdes,
hur skott sprungo fram, förnam alla stämmorna
från myllret, som ville fram i Guds värld.

Men det kom också andra dagar alldeles olika
de där.

Sollösa, töckniga, gråblå, pressade under
stor-bukiga molnbjässar, ångande tunga och stigande
åt huvudet som brännvin. Träden vredo sig i
spasmer, och vaTje skapat -väsen vingades av en
vällustig drift och strävade ut och upp, det visste
inte varthän. Själva hundarna kände det och
vältrade sig som stolliga i det våta gräset.

Så åter kommo dagar så gråa som om luften
varit av säckduk, så regntjocka att man knappt
skymtade Guds värld, såg varken vägarna eller
stugorna, som kurade bakom sina drypande
apelgårdar. Regnet föll sakta och oavbrutet, dallrande
gråa trådar tycktes vinda upp sig från en osynlig
spole och binda himmel ’och jord samman. Och
tåligt hukande lät allt sig sköljas över och
lyssnade till det oavlåtliga plasket och porlet av regn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free