- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
232

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

232

hon flyga i håret, men pojken hann smita undan
och ta till benen. Jozia till att tjuta och beklaga
sig:

— Jag står i jämt som en oxe, och ni bara
träter. Jagna hon går och driver hela dagarna,
men åt henne säger ni ingenting.

— Tyst med dig, dumma unge! Du ser väl
själv så här är...

— Jag kan väl inte hinna med allt.

— Tyst med dig! Gå till kvinnfolken med
potatis nu, de behöver mer.

Hon lät det vara nog grälat. Det är sant att
flickan inte kan hinna med allt och lejt folk, Gud
sig förbarme! Från tidiga morgon bara ser de
mot kvällen. Leja arbete av andra det är som att
leja vargar att vakta fåren. De människorna har
inget samvete, tänkte hon bittert och urladdade
sin ilska på grisen, så att han grymtande satte i
väg, följd av den påpasslige Lapa.

Sedan tittade hon in i stallet, men där väntade
inte heller annat än förtret. Märren gnagde på
den tomma krubban, och fölungen, smutsig som
ett svin, stod och tuggade på ströhalmen.

— Kubas hjärta skulle väl brista, om han finge
se er, viskade hon och lade till dem var sitt fång
hö och strök dem över de lena, varma nosarna.

Men nu kom hon inte längre. Hon kände sig
med ens så led vid alltsammans att hon sjönk
ner på Pietreks brits och började storgråta. Det
var precis slut med krafterna, hon föll ihop som
en säck. Hon orkade inte längre med all denna
vedermödan, Jesus, hon orkade inte, och hon
kände sig så övergiven som ett ensamt träd på
en sandbacke, utsatt för alla vindar och väder.
Ingen att klaga för! Och ingen ände på allt elände!
Nej, bara gå på och förgifta sig med bekymmer
och gråt... ingenting utom evig pina och väntan
på värre...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free