Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Fölungen slickade henne i ansiktet, och hon
lutade huvudet mot hans hals och snyftade allt
bitterligare.
Vad hade hon för gott av gården och rikedomen
och anseendet, när hon för sin egen del inte hade
ett lyckligt ögonblick i hela livet, nej inte ett!
Hon klagade så hjärtskärande att fölungen
gnäg-gade åt henne och slet i grimman.
Hon släpade sig in i stugan, och sedan hon
lagt den skrikande pojken till bröstet, satte hon
sig att stelt stirra på de immiga fönsterrutorna,
fårade av tillrande regndroppar.
Barnet smågrinade och skrek ömsom.
— Tss, lillingen, tss... pappa kommer hem
och har med sig en tupp åt dig... och sätter dig
på hästen... tsss, lillingen... Hå hå hå, kattor
två och båda grå, trallade hon och gick av och an,
vaggande pojken på armarna.
— Ja, kanhända att han ändå kommer!
intalade hon sig och tvärstannade.
Hon blev het invärtes, den böjda ryggen rätade
sig, och en sådan fröjd grep henne att hon med
detsamma ville springa in i kammarn och skära
av ett stycke fläsk åt honom, ville skicka efter
brännvin åt honom, ja, styrde stegen mot
klädkistan för att ta fram sina helgdagskläder — men
innan hon hunnit dit, spände sig smedens ord
som vassa klor i hennes hjärta, och hon blev
stående orörlig och bara såg sig omkring med
feberheta ögon som efter räddning. Äter visste
hon inte vad hon skulle tänka, vad hon skulle
göra.
— Och om han inte kommer! A, Jesus, Jesus!
stönade hon och tog sig om huvudet. Hon vågade
inte ens högt uttala orden, men dovt som ur en
brunn genljödo de inom henne, och till sist bröt
all den brusande oron fram i ett skri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
