Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
Barnen började slåss och väsnas, hon körde
ut dem och grep sig an med att laga frukosten, ty
Jozia hade redan flera gånger tittat in och snålt
vädrat om det inte luktade mat än.
Tårarna måste sluta rinna och smärtan gömma
sig på djupet av själen, ty den dagliga mödans
ok skar in i nacken och påminde om att arbetet
inte kan vänta...
Hon raskade också på så gott hon förmådde,
fast benen veko sig under henne och allt ville
falla henne ur händerna. Hon bara suckade
tung-samt, fällde en och annan tår och blickade
längtansfull ut i grådasket.
— Kommer inté Jagna ut och sätter? skrek
Jozia genom fönstret.
Hanka ställde ner grytan med rödbetssoppa och
sprang tvärsöver.
Gubben låg på sidan, med ansiktet mot fönstret,
som om han sett på Jagna, som kammade sitt
långa ljusa hår framför spegeln på klädkistan.
— Tror ni det är helgdag i dag, efter ni inte
går ut och arbetar?
— Jag kan väl inte gå med utslaget hår.
— Det kunde ni väl hunnit kamma tio gånger
sen i morse.
— Ja, det kunde jag, men det har jag inte gjort.
— Jagna, driv inte med mig!
— För annars — vad? Säger ni opp mig ur
tjänsten kanske? eller drar av på lönen? frågade
hon trotsigt och fortsatte i sakta mak att kamma
ig- JaS sitter inte hos er här och!-intet på er nåd.
— På vems då?
— Jag är hemma hos mig, och kom det ihåg.
— När far dör, får vi väl se om du är hemma
hos dig.
— Men så länge han lever, kan jag visa er på
dörrn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
