Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
ur de vita molnen, vattenpussarna blänkte, och
på dammens spegel dansade gyllene gnistor.
Regn-töcknen hade sjunkit mot marken, bakom de gråa
stenmurarna reste sig de blommande
apelgårdarna mot en allt klarare luft och sågo ut som
stora blomkvastar, doftande och fulla av
fågel-kvitter. Kvarnen dånade och från smedjan hördes
klingande hammarslag, och allt sorlet och larmet
som följde med festförberedelserna stod som ett
bisurr mellan träden.
Kanske jag ändå får se honom igen, tänkte hon
och sträckte fram ansiktet mot friska luften och
vätan, som droppade från blom och blad.
— Jagus, skall du inte ut i arbetet? skrek Jozia
bortifrån bakgården.
Det föll henne inte in att opponera sig. Hon
hade mist kraften och lusten till det och fogade
sig till och med gärna i tillsägelsen, som ryckte
henne ur hennes grubbel och undran. Hon
började arbeta så ivrigt att daglönerskorna blevo
långt efter, men hon gick på, döv för Jagustinkas
stickord och utan att se alla käringögon, som
smögo efter henne som kattor efter en fågel.
Då och då rätade hon plötsligt upp sig, liksom
det blomtyngda päronträdet vid dikesrenen rätar
sig för en vindil och vaggar litet och tittar ut
över världen med tusende ögon och strör vit,
doftande blom över den böljande gula säden och
kanske minns den bistra vintern ...
Ibland tänkte Jagna på Antek, men oftare
kommo henne Jasios brinnande ögon och Jasios
röda läppar i minnet, och Jasios röst klang så ljuv
i hennes hjärta att allt vemodet flyktade sin kos
och det klarnade inom henne. Hon böjde sig
djupare ner över fåran och hakade sig med hela
sin längtans makt fast vid minnet. För Jagna
hade en natur som den veka benveden eller som
vildhumlen, som alltid måste haka sig fast vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
