Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
uppehållen, då hon runtom endast hörde de heta,
lidelsekvävda viskningarna häftade hon sin tunga
blick på det blänkande korset och gick där och
vaktade på de förrädiska tårarna, som ville smyga
fram under de brännande ögonlocken. Hon
dristade sig inte ens på att fråga efter Antek —
fattades bara att hon skulle blotta sina kval för
människorna! Hon betvang sig, på samma gång
som hon kände hur gråten arbetade i bröstet,
hur förtvivlan tog klotag om strupen och kvalen
växte med vart ögonblick.
Men hon var inte ensam om att ha det svårt.
Jagna hade det inte bättre, där hon gick för sig
själv och soin en skygg hind höll sig ur vägen
för de andra. Också hon hade gripits av sådan
glädje att hon sprungit emot karlarna och varit
nästan den första på platsen, men ingen hade
skyndat henne till mötes, ingen hade tagit henne
i famnen och kysst henne. Redan på långt håll
hade hon varsnat Mateusz, huvudet högre än
de andra, och till honom flögo hennes heta ögon,
till honom drog henne en plötsligt återvaknad,
länge halvförgäten känsla, och med ett glädjeskri
banade hon sig väg till honom. Men han tycktes
alls inte se henne. Innan hon hann fram, hängde
redan hans inor om halsen på honom, Nastka
höll honom om livet, de yngre syskonen klängde
på honom, och Tereska, soldathustrun, röd soin
en kräfta, höll stortjutande hans hand i sin,
obekymrad om att folk tittade.
Hon kände det som om hon fått en skopa kallt
vatten över sig och rusade i väg inåt skogen
alldeles besinningslös. Ack, hon skulle ju inte ha
begärt bättre än att också hon få vara medi där i
trängseln och sorlet, hon skulle ha velat fröjda sig
också hon, också hennes hjärta brann och var
redo att jubla och snyfta, och så måste hon gå
där ensam, fjärran från de andra som en skabbig
17. — Re y mont, Bönderna. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
