Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Det blev nya välkomnanden och hälsningar
och ett prat och ett pladder och berättande,
avbrutet av smällkyssar och skratt.
Heta om kinderna och huvudyra började
kvinnfolken duka fram rågade fat åt sina karlstackare,
truga och proppa dem.
Och de glömde allt utståndet elände och de
långa månadernas skilsmässa och bara gladde sig
åt att vara hemma och bland de sina igen, och
gång på gång togo de sina kvinnfolk oin livet och
tryckte dem intill sig och frågade och frågade
utan ända.
Då de så ätit sig grundligt mätta, gåvo de sig ut
att titta på gården och fröjda sig åt vad som fanns
att fröjda sig åt, och fast det nu hunnit bli
ordentligt mörkt, vankade de omkring på gårdar och i
apelgårdar, klappade krittren eller ströko med
händerna de blomtyngda fruktträdsgrenarna som
om de varit älskade huvuden.
Ja, det står inte till att beskriva vad det var för
en glädje i Lipce.
Bara inte hos Borynas.
Huset där var så gott som tomt, Jagustinka
hade sprungit i väg till de sina, Jozia och Witek
hade smitit ut i byn, Hanka gick mol allena
omkring i den mörka stugan med den grinande
minsta på armen och gav nu äntligen fritt lopp åt
smärtan och tårarna.
Men ensam om bedrövelsen var hon ändå inte,
också Jagna vankade på samma sätt av och an
på den mörka gården, kvald av samma smärta
och lika översiggiven.
Så underligt hade det fogat sig.
Jagna hade kommit hemspringande redan före
de andra, och fast hon var mörk som natten och
sjöd av ilska, grep hon sig tvärt an med
sysslorna och stökade undan allting, även de andras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
