Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
så mörk rodnad att han greps av medlidande
med henne.
— Jagus! viskade han vänligt och såg upp
på henne.
Hon stannade, och ined återhållen andedräkt
väntade hon på fortsättningen men han endast
mumlade något otydligt och tystnade, som visste
han inte vad han skulle säga.
Hon gick över till sin stugända, satte sig vid
det öppna fönstret, och med armbågen stödd mot
fönsterposten blickade hon med sorgmodiga ögon
ut i den soliga världen, på de små vita
molntapparna, som likt vita gäss irrade över den klara
himlen. Tunga suckar hävde hennes bröst, och
ibland droppade tårar ner från de rödkantade
ögonen och runnö långsamt utför de avmagra~de
kinderna. Ja det var inte litet hon hade gått
igenom de här dagarna. Hela byn sparkade ju
åt henne som åt en skabbig hund, kvinnfolken
vände henne ryggen, när hon gick förbi, och
somliga spottade efter henne, väninnorna låtsades
inte se henne, pojkarna skrattade föraktfullt, och
i går kväll hade yngsta Gulbaspojken kastat
smuts efter henne och skrikit:
— Fogdens käresta!
A som en kniv hade det ordet stungit i henne,
och det var underligt hon inte fallit ner död
av blygsel.
Herregud, rådde hon för det där? Han hade
ju hällt i henne brännvin så att hon inte vetat
till sig... hur skulle hon ha kunnat göra
motstånd? Och nu var alla över henne, nu sprang
hela byn för henne som om hon haft pesten och
ingen trädde upp till hennes försvar.
VaTt skulle hon ta vägen? Folk stängde sina
dörrar för henne och var till och med färdiga
att hetsa sina hundar på henne... Inte ens till
mor sin kunde hon gå; hon hade så gott som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
