Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
undan för undan utför husväggarna, dammens
vatten blänkte som en spegel, byn låg sänkt i
stillhet, men näktergalarna sjöngo i var buske.
Plötsligt erinrade han sig något, han styrde
raskt stegen bort åt fähusen. Alla dörrar stodo
öppna, drängarna snarkade vid lagårdsväggen.
Han tittade in i stallet och klappade hästarna,
som började gnägga, sedan stack han in huvudet
till koma, de lågo i rad, så han såg bara
ba-karna i månljuset. Så ville han dra fram vagnen
ur lidret, han hade till och med redan gripit tag
om vagnsstången, men så fick han se en
plogbill lysa vid svinstieväggen, och han skyndade dit,
men innan han hunnit fram var tanken borta.
Han blev stående mitt på gården och såg sig
omkring åt alla sidor, ty han tyckte det ropades
på honom någonstans ifrån.
Framför honom stack brunsstången i vädret
och kastade en lång skugga.
— Vad är det? frågade han och lyddes efter
svar.
Apelgården, skuren av ljusstrimmor, liksom
spärrade vägen för honom, de silvrade bladen
viskade något
Lapa, som alltjämt gick vid hans sida, gnällde
till. Han stannade, drog djupt efter andan och
sade glatt:
— Ja det är rätt, vovve, vi måste börja så.
Men i samma nu glömde han också det. Allt
rann bort ur hans minne som torr sand mellan
fingrarna, men nya hågkomster drevo honom
vidare. Som spolen löper och löper, men ändå
inte kommer ur fläck, så löpte hans villor med
honom.
— Visst... vi måste börja så... upprepade han
och började raskt gå stigen utefter ladorna, som
förde till åkern. Han kom rätt på den olycksaliga
halmdösen, som brunnit ner på vintern men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
