Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
slcred han framåt, och med långa, signande kast
sådde han jord över åkern...
Lapa gick bakom honom. När någon fågel
skrämd flög upp framför dem, satte han efter
den ett tag, men sedan vände han åter till sin
post hos husbonden.
Och stirrande framför sig ut i vårnattens
förtrollade värld skred Boryna sakta och spöklikt
åkern fram och välsignade var jordskålla, vart
strå och sådde — sådde oförtrutet, sådde utan
rast.
Han snubblade på plogtiltorna, han trampade
ner sig i hål, några gånger till och med föll
han, men allt detta kände han inte, visste
han inte, det enda han kände var den dunkla,
men okuvliga driften: att så.
Han gick ända till åkerns rand, och då jord
fattades honom, hämtade han upp ny, men när
hans väg spärrades av stenblock och törnsnår
vände han om.
Han hade dragit långt i väg, fågelkvittret
hördes inte längre, hela byn var försvunnen i ett
grått dis, ett oöverskådligt, gråskiftande
sädes-hav omgav honom, han sjönk i det som en
trött-flugen fågel eller en drunknande själ. Men så dök
han på nytt upp närmare människoboningarna,
återvände inom fågelkvittrets krets, inom kretsen
för de för ett ögonblick förgätna mänskliga
bekymren, av sädens rasslande vågor buren tillbaka
till den levande världens strand.
— På med harven, Kuba, men lätt! ropade han
emellanåt liksom till drängen.
Tiden gick, han sådde oförtrutet, stannade bara
ibland för att vila och sträcka’ på lederna, men så
började han på igen med sin möda utan mål, sin
strävan i fåvitsko.
Sedan, när natten redan började grumlas ett
grand, stjärnorna bleknade och tupparna golo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
