Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
mot morgon, saktade han av i arbetet, stannade
allt oftare, glömde att hämta upp jord och sådde
med tomma handen — liksom om han nu till sist
hade sått ut bara sig själv på fädernejorden, alla
genomlevda dagar, hela det människoliv som varit
hans och som han nu lämnade åter till jorden
och den evige Guden.
Och i denna hans levnads yttersta stund skedde
något sällsamt: himlen blev1 grå som ett
lärfts-skynke, månen gick ner, allt ljus slocknade, hela
världen sjönk förblindad, böljande gråa töcken
svepte sig om den, något jättestort reste sig och
kom med tunga steg skridande genom mörkret,
så att jorden tycktes bäva.
Ett ihållande, olycksbådande brus drog genom
skogen.
Träden ute på åkrarna började skälva, torra
löv regnade rasslande ner i säden, ax och gräs
började vaja, och från de bävande markerna steg
ett sakta, ängsligt rop:
— Husbond! Husbond!
Kornets gröna vippor skakade som av gråt
och smögo sig smekande till hans trötta fötter.
— Husbond! tycktes rågen bedja och spärrade
hans väg, och dess dagg droppade soin tårar i
hans fjät. Några fåglar skriade klagande. Vinden
snyftade över hans huvud. Dimmorna svepte sin
fuktiga väv om honom, och stämmorna växte
och växte, från alla håll kom det oavbrutet,
jämrande:
— Husbond! Husbond!
Till sist hörde han, och han blickade omkring
sig och frågade sakta:
— Ja, här är jag, vad är det? Säg?
Det blev med ens dödstyst. Först då han åter
började skrida fram och så med redan domnande,
tom hand, brast marken ut i mäktig kör:
— Stanna! Stanna hos oss! Stanna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
