- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
15

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15

lande också den hade något av dödens hemska
majestät.

Ja där låg hän då färdig och fin i dödens ro,
Mariej Boryna, en rättfärdig och klok man, en
rätt kristen, en brukare av gammal fäderneärvd
jord och rikaste karlen i byn.

Under fädernas tak hade han för sista gången
lagt ner sitt trötta huvud, som fågeln trycker på
kvisten, innan han svingar sig ut och tflyger dit
alla sen evigheters evighet skall hän.

Nu var han redo för sista avskedet från vänner
och fränder och redo för den långa färden.

Själen hans stod redan inför Herrens domstol,
bara hans usla stoft, detta tomma skalet kring den
levande anden,’ låg där och liksom log litet smått
i ljussken och rök och det evinnerliga bönemumlet.

Och folk kom dragande i en ändlös rad. En
suckade sorgesamt, en slog sig för sitt bröst och
bad en brinnande bön, en stod och grundade och
nickade sorgset och torkade den tunga
sorgetåren, och bönemummel och undertryckta
snyftningar och suckar och viskningar läto som ett
höstregnssmätter utan ända. Folk kom och gick
oavbrutet: där kommo gårdsägare och
daglönare, kvinnor och flickor, gamla och unga,
hela Lipce trängdes i rummet och förstun.
Utanför fönstren hade det samlat sig en hop barnungar,
och de förde ett sådant oväsen att Witek, som
förgäves försökte mota dän dem, till sist hetsade
Lapa på dem. Men hunden lydde honom inte,
han höll sig till Jozia i dag, och ibland[ sprang
han stugan runt och tjöt som om han haft kollern.

Hela byn var tryckt av Borynas död. Det var
ju en riktig solskensdag var det, den doftade av
vår och var så härlig så inga;ord kunna beskriva
det,’ men; över stugorna vilade ett förunderligt
vemod, och så förunderligt tyst var det på alla vägar.
Människorna gingo där duvna och betryckta och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free