Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
lopp cn sådan eld genom hela hennes kropp att
det var väl underligt hon inte skrek av den ljuva
plågan. Hon glömde var hon var och kunde
knappt draga andan, så brann och flammade det
i henne. Var led skälvde och vilda jubelskrik
ville bryta fram ur hennes bröst, en brinnande
virvel lyfte henne från jorden, en vanvettig åtrå
’spände och krökte hela hennes kropp’... Hon
ville smyga fram för att komma honom närmare,
för att åtminstone få trycka läpparna mot de där
vita händerna, blicka upp i det där ansiktet och
•be som till en helgonbild. Mien hon rörde sig
inte, för samtidigt kom en stor förfäran över
henne.
— Jesus! Barmhärtige Jesus! stönade hon sakta.
Jasio reste sig upp, böjde sig ut över
fönsterbrädan och ropade — hon tyckte han såg
på henne:
— Vem är där?
Hon höll andan, hennes hjärta slutade att slå
och flög upp i halsgropen, hon stod ett
ögonblick som förstenad i ett slags helig skräck, hon
väntade i lycksalig bävan.
Men Jasio bara tittade neråt gatan, och då han
ingen såg klädde han raskt av sig och släckte
ljuset...
Det blev natt inom henne också. Men ännu
länge satt hon kvar och stirrade på det svarta,
stumma fönstret. Det föll som en sval silverdagg
över hennes själ, ty den heta åtrån hade slocknat
och förvandlats i en outsäglig salighet. En
högtidlig, helig stillhet sänkte sig över henne, likt
blommornas stillhet före solens uppgång, och
hon bad en bön som inte hade ord, bara var
förunderlig hänryckning, helig betagenhet, en
vaknande vårdagslycka, och stora tårar flätade sig
till en rosenkrans av tacksägelse och lov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
