- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
105

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

hördes en och annan lärkdrill, och vitrappade
stugväggar, gärdsgårdar och tomma, daggiga
vägar döko långsamt fram ur mörkret.

Hanka låg där och klappade av alla krafter,
då hon bäst det var fick höra smygande steg;
hon tryckte som en kanin och tittade sig om.
En skugga kom glidande från Balcereks gård
och började försiktigt smyga fram under träden.

Han kommer från Marysia förstås, men vem
kan det vara? undrade hon fåfängt, för skuggan
var med ens spårlöst försvunnen. Och hon
som är så stram av sig och så högfärdig över
sitt vackra ansikte, vem kunde tro att hon släpper
in pojkar till sig om nätterna!

Hon hade inte slutat förfasa sig, då hon fick
se mjölnardrängen komma smygande från andra
ändan av byn.

Han kommer förstås från Magda på krogen.
Här ränner de omkring som vargar om nätterna.
Ett sånt leverne! suckade hon. Men det var visst
inte fritt att det satte något åt henne själv, för hon
sträckte på kroppen tag på tag. Som vattnet var
kallt gick det fort över likvisst, och hon började
gnola:

»När morgonrodnan stiger...»

Sången flög som en längtanssuck tätt över
daggen och flöt in i det rosiga gryningsljuset.

Det hade blivit uppdags, i byn slogos fönster
upp, det ljöd träskoklapper och alla möjliga läten.

Hanka hängde de våta kläderna på gärdsgården
och sprang sedan att väcka de sina. Men allihop
voro de så sömniga att knappt hade ett huvud rest
sig förrän det föll tungt ner igen och varken
hörde eller såg.

Hon blev riktigt storilsken, för Pietrek skrek
till henne uppifrån skullen:

—- Hunna, det måtte väl inte vara så dags än,
jag tänker sova tills solen går upp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free