- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
122

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

ännu länge som om den beklagat sig över
osty-ringen.

Antek stannade i skogsbrynet framför en träda
och blev åter rasande.

— Ännu inte plöjd! Hästarna står utan arbete,
gödseln brinner i stacken, men det bryr han sig
inte om. Anamma den slarvern!... svor han och
fortsatte längs skogsbrynet till korset vid
poppel-vägen.

Han kände sig trött, det susade för hans öron
och halsen var torr av damm. Han satte sig i
skuggan av björkarna nedanför korset, lade den
sovande Pietrus på rocken, torkade svetten ur
ansiktet och började begrundande stirra
framför sig.

Solen sänkte sig redan över skogen, och de
första skygga skuggorna kommo smygande mellan
träden och började krypa fram mot sädesfälten.
Det stod ett mummel från de solbaddade
trädtopparna, och den täta underskogen av hassel
och asp skalv som om den haft frossan.
Hackspettarna hamrade på trädstammarna och
någonstans långt borta snattrade skator. Ibland lyste
en nötväcka fram mellan de mossiga ekarna som
ett stycke hopkramad regnbåge.

Det fläktade kallt ur skogsdjupens mörker, som
solstrålarna skuro en och annan reva i.

Det luktade svamp och kåda och skogskärr.

Bäst det var kom en hök svävande fram över
skogen, kretsade ett varv över åkrarna, stod stilla
ett ögonblick och sköt så likt en blixt ner i säden.
Antek sprang upp för att jaga bort honom, men
det var för sent, det började yra dun, rövarn
flydde, rapphönsen skriade förtvivlat, och en
skrämd hare satte i väg så att man inte såg
mer än den vita akterspegeln.

— Jo han hade ögonen med sig den där rövarn!
mumlade han och satte sig igen. Mien höken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free