- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
125

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

lös och liksom svävar upp till paradisets ängder,
till den himmelska lycksaligheten.

Han hade ett hårt sinne och var inte fallen
för hjärtnupenhet, men i denna sällsamma
stunden var han färdig att kasta sig ner på marken,
trycka sina brännande läppar mot den och slå
armarna om hela Guds värld.

— Det är av luften jag blir så konstig, värjde
han sig och gned sig i ögonen med knytnäven
och rynkade pannan. Men det var stört omöjligt
att han rådde på sig, stört omöjligt att komma
ifrån den där lycksalighetskänslan som sprängde
i bröstet.

Han var ju på hemmarkerna igen, på torvan
ärvd efter far och fäder, hemma bland de sina.
Inte underligt då att själen fröjdade sig i honom
och vart hjärtslag liksom jublande ropade ut
över all världen:

— Här är jag nu igen! Här är jag och här
stannar jag!

Han drog djupt efter andan, redo för det nya
livet, redo att börja vandra samma väg som
far och farfar och farfarsfar hade gått, och
alldeles som de böjde han ryggen för att ta den
tunga bördan 43å och bära den oförtrutet och
outtröttligt, tills Pietrus en dag skulle träda i
hans ställe.

Så måste det vara! Den unge efter den
gamle, son efter far och så undan för undan,
så länge du så befaller, nådige Herre Jesus,
tänkte han allvarsfullt.

Han lutade huvudet mot händerna och sänkte
det djupt, för en hel här av tankar och minnen
kommo över honom, och en sträng och straffande
stämma, som var liksom samvetets röst, började
säga honom bittra, svidande sanningar. Och han
böjde och ödmjukade sig och erkände alla sina
förseelser och synder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free