- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
127

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

127

— Var inte ledsen du, du får nya utav
matmor. Har korna något att äta?

— Nej, tycker nån, gräset är alldeles förbränt,
och oin inte matmor gav dem foder i Iagårn
skulle de sina precis... Ge mig Pietrus, så skall
jag låta’n rida litet! bad han.

— Nej, inte kan han hålla sig kvar ännu, han
ramlar av.

— Jag måtte väl ha haff en uppe på ungstoet
många gånger. Jag håller honom ju vet jag. Titta
så pojken fäktar och vill upp! Han tog honom
och satte honom på ett gammalt ök, som kom
släpande bakefter med hängande huvud, Pietrus
grep tag i manen med sina små händer, tryckte
de bara hälarna i hästens sidor och gallskrek
av förtjusning.

— En sån duktig pojke! log Antek ömt, och
sedan vek han av utåt gärdet och styrde längs
renarna bort till vägen bakom ladorna.

Solen hade just gått ner och hela himlen
skiftade i guld och blekgrönt, vinden hade lagt sig,
de tunga sädesaxen hängde, över de daggiga
ängarna kom stimmet från byn och det trallade
någonstans långt borta.

Han gick långsamt, som tyngd av minnena.
Jagna hade kommit honom i tankarna, gång på
gång såg han för sig hennes blåa ögon och de
vitglänsande tänderna och de röda, svällande
läpparna, och plötsligt tyckte han de kommo så
tätt inpå honom att han ryckte till och stannade.
Som livslevande stod hon för honom. Han
strök sig över ögonen och försökte jaga henne
ur sinnet, men som på trots gick hon bredvid
honom, höft mot höft, liksom förr, och liksom
förr strömmade det en sådan glöd ifrån henne
att blodet sköt honom åt huvudet.

— Det kanske var just så bra att hon körde
henne ur huset. Hon har satt sig som en tagg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free