Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
— Néj ififé dët, mènf irite mig när heller. Jag
har ntfë sånt i huvet nu...
— Jä- ftiën korn, du skall inte behöva ångra
det. Är: du rädd för körkgårn, så kom bakom
pfästens apelgård, du minns Väl var? Minns du
infé, Jagus"?
Hon måste vända bort huvudet så blodröd
blev hön.
— Tala inte så där, jag skäms...
— Men korri, Jagus, jag skall vänta öm så
till midnatt...
— Vänta då... hon vände sig hastigt bort
och sprang till kålåkern.
Han såg lystet efter henne, och blodet började
brinna i honom’ så att han skulle varit iärdig att
springa efter henne och ta henne om så inför
allas ögon1... Det var knappt han kunde stävja
sig.
Det är den här hettan som sätter åt mig
så dant, tänkte han och började raskt klä av
sig och hoppade i vattnet.
Han blev avsvalnad och började grunda över
sig själv.
Att en människa skall vara så svag! En är
som ett ffuri för vinden...
Han greps äv blygsel, tittade spejande, ifall
någon sett dem tillsammans, och drog sig till
miftnes allt vad man berättat honom om henne.
Jo du är mig just en fin fågel du, tänkte
han föraktfullt och bittert, men bäst det var blev
hari stående under ett träd med vidöppna ögon
— söm livslevande såg han henne för sig, så
väcker och- grann...
— Hënnës like finns inte i hela världen!
stönade han och fick en brinnande längtan att än
ëri gång. slå armäfnä om henne, trycka henne intill
sig och dricka de där röda läpparna, suga in
deras söta hönürig intill’ sista: droppen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
