Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
— Ett är säkert: man skall förlita sig på
försynen och tro på Guds barmhärtighet.
— Ja, men om de slår mig i järn och skickar
mig till Sibirien...
— Många kommer tillbaka, jag känner själv
mer än en...
— Ja men hur finner jag det därhemma när
jag kommer tillbaka? Inte kan hustru min reda
sig ensam! Det går på tok med alltihop, suckade
han rådlös.
— Jag skulle så hjärtans gärna vilja hjälpa
dig, men vad kan jag göra?... Vänta, jag skall
läsa en mässa för dig! Driv hästarna till stallet
åt mig, det är sent. Tid att gå till sängs.
Antek var så uppfylld av sina bekymmer att
först då han kom ut från prästens stall erinrade
han sig Jagna, och han skyndade i väg.
Jo hon väntade på honom, hopkrupen invid
laduväggen.
— Jag har väntat och väntat!
Hennes röst lät hes.
— Jag kunde ju inte gå ifrån prästen. Han
ville omfamna henne, men hon stötte honom
ifrån sig.
— Jag har annat att tänka på än dumheter och
slisk.
— Jag känner alls inte igen dig. Han lät
sårad.
— Jag är precis densamma som när du gav
dig av.
— Men du är dig inte lik... Han makade sig
närmare.
— Du frågte inte efter mig alls den där tiden,
och nu förvånar du dig.
— Jag måtte väl ha frågt efter dig om nån,
men jag kunde väl inte komma flygande till dig.
— Och jag fick sitta här ensam med liket och
alla ledsamheterna, hon ryste till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
