- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
162

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

— Och fogden ser du inte åt längre? Och
alla de andra, va? frågade han hotande.

— Det är ditt fel alltihop! Alltihop! snyftade
hon alltmer förtvivlad. VaTför locka du mig till
dig? Du hade ju din egen kvinna. Jag var dum,
och du snärjde in mig så jag hade inte ögon för
annat än dig. Och varför övergav du mig och
lät alla falla över mig?

Men också honom överväldigade bitterheten,
och med sammanbitna tänder väste han fram:

— Var det jag som bad dig bli min styvmor?
Och var det kanske jag som tvang dig att ge
dig i lag med vem som helst, va?

— Varför förbjöd du mig inte då? Ifall du
hade haft mig kär, så skulle du inte lämnat
mig vind för våg, att göra vad jag ville, utan
du skulle ha vaktat mig för ont som andra gör,
klagade hon bittert och så full av bottenlös sorg
att han inte kunde förhärda sig längre. All hans
vrede flög sin kos och hjärtat svämmade över
av kärlek.

— Tyst, Jagus, tyst, lilla tösen min! viskade
han ömt.

— Alla har varit så elaka mot mig, och nu är
du precis likadan som alla de andra, snyftade
hon och lutade huvudet mot gärdsgårn.

Han drog henne ner bredvid sig på renen och
tryckte henne mot sitt hjärta och vaggade henne
och strök hennes hår, och så torkade han tårarna
från hennes kinder och .började kyssa de
skälvande läpparna och de förgråtna ögonen, de
älskade, sorgsna ögonen. Han tröstade och lugnade
henne så gott han någonsin förmådde, och
hennes gråt saktade av, och hon tryckte sig intill
honom, slog armarna om hans hals och lutade
huvudet mot hans bröst, förtroendefullt som mot
ett modershjärta, där det är så ljuvt att få gråta
ut alla sina sorger och bedrövelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free