Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
Men i Anteks huvud började det gå runt, hans
kyssar blevo allt vildare, och allt hårdare tryckte
han henne intill sig!.
Först märkte hon inte vart det bar hän och
vad som skedde med henne. Först då hon kände
sig helt i hans våld och han alldeles pressade
sönder hennes läppar med sina brännande kyssar,
började hon göra motvärn och ängsligt, nästan
gråtande bönfalla:
— Släpp mig, Jantos! Släpp mig! Vid Gud,
jag skriker!
Men hur skulle hon kunnat komma loss från
den draken, när han tog heime intill sig så att
hon tappade andan och blev het och skälvande
hon också!
— Låt mig, för sista gången, sista gången!
tiggde han andlöst.
Tills hela världen försvann för henne och hon
flög som ner i ett himmelrike och han tog henne
som han tagit henne förr, besinningslöst, med
kärlekens omotståeliga makt, och hon gav sig
som förr, betvingad och så säll i sin
vanmaktsvånda att det fick bära om så rätt in i döden...
Som förr, ja som förr!
Natten glimmade av stjärnor, månen stod
halvvägs uppe på himlavalvet, den ljumma, doftande
luften svepte om alla slumrande fält, hela världen
vilade stum, i ett saligt, allförgätande rus.
Också de hade förgätit allt, de voro bara glöd
och storm, evigt törstande och evigt ostillad åtrå.
Som när det förtorkade trädet förmäler sig med
blixten och stiger mot skyn i flammor, så att
de bägge förgås i sitt smattrande bröllopskväde,
så förtärdes också de i älskogens brand. Den
forna kärleken vaknade upp inom dem och
flätade sig i jublande lågor samman till detta enda
ögonblick av allförgätenhet, denna sista stund
av salighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
