- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
165

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

165

ansikte med lidelsefulla kyssar, bad och bönföll
han att hon skulle följa med honom, så att
de äntligen fingo vara tillsammans för alltid.
Han talade länge om sina planer och
förhoppningar, för helt plötsligt hade han hakat sig
fast vid tanken att fly med henne som den druckne
vid gärdsgårn, och som en drucken talade han
också, gripen av en feberaktig upphetsning. Hon
hörde honom tålmodigt till slut, och därpå
svarade hon vasst:

— Eftersom du har kunnat förleda mig till
synd, tror du att det inte är mått på min enfald
och att jag tror vad du än pratar...

Han svor vid allt heligt att han menade allvar,
men hon ville inte ens höra på honom längre,
och hon vred sig ur hans famn med orden:

— Skulle aldrig falla mig in att rymma med
dig. Varför skulle jag det? Jag måtte väl ha
det bättre ensam. Hon svepte förklädet om sig
och såg sig omkring. Det är sent. Nu måste jag
springa.

— Vad har du så brått för, du har väl ingen
därhemma som ser efter dig.

— Nej men du. Hanka rister nog redan
fjäder-bolstern och suckar...

Han blev rasande.

— Jag påminner inte dig om vem som väntar
på dig borta på krogarna, slängde han
föraktfullt till henne.

— Ja så mycket du vet, det är många som
gärna skulle vänta på mig ända till soluppgången.
Du är allt bra inbilsk du och tror att du är den
enda, skrattade hon giftigt.

— Spring du, spring du till själva juden! stötte
han fram.

Men hon rörde sig inte ur stället. De stodo
där mittemot varann och andades tungt och
mätte varann med förbittrade ögon, och båda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free