Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
•tycktes de inom sig leta efter ord som riktigt
skulle svida.
— Har du något att säga så säg’et, för nu
kommer jag inte ut till dig mer...
— Var lugn du, jag skall minsann inte kalla
på dig.
— Ja för om du också tiggde för mina fötter,
så kommer jag inte mer...
— Nej visst, du har inte tid, det är så många
du skall ut till om nätterna.
— Jag vånnar du stöp som en hund! — Hon
satte i väg tvärs över åkern.
Han sprang inte efter henne, han inte ens
ropade på henne, där han stod och såg hur
hon flög över fältet som en skugga och försvann
bakom apelgårdarna; han bara gned sig i ögonen
som om han vaknat ur sömnen och suckade
tungt.
— Jag bär mig då åt som ett nöt. Herregud.
vad ett kvinnfolk kan göra med en!
Det var med en underlig skamkänsla hàn vände
åter hem. Han kunde inte förlåta sig vad som
hänt, det gnagde och pinade honom.
En färdig bädd väntade honom i en
vagnskorg ute i apelgården, sova inne var omöjligt
nu för hettans och flugornas skull.
Men lian kunde inte somna, han låg och
stirrade upp mot de fjärran tindrande stjärnorna,
lyddes till nattens tysta fjät och tänkte på Jagna.
— Varken med henne eller utan henne! Det
är då väl fasingen... svor han tyst och suckade
plågat och vände sig än på ena sidan, än på andra,
kastade av fjäderbolstem och satte ner fötterna
på det svala, daggiga gräset, men sömnen ville
inte komma, och inte för ett ögonblick släppte
honom tanken på henne.
Ett av barnen började gråta inne i stugan och
Hanka mumlade något. Han lyfte på huvudet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
