- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
172

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

märkbart blidkad, då han fick ett halvt tjog
ägg och en stor klick nykärnat smör med sig hem.

Witek smög sig efter dem och berättade sedan,
att de gått in till uppsyningsmannen och att de
hade försökt titta in genom några fönster, där
det ännu lyst, men hundarna hade skällt på dem,
så att folk överallt blivit varskodda, och de hade
måst ge sig av med oförrättat ärende.

Men denna händelse tog Antek så, att när
han blev ensam med Hanka, bekände han för
henne vad det var som tryckte honom.

Hon lyssnade uppmärksamt, med bultande hjärta,
och lät inte ett ord undgå sig. Men när han
till sist förklarade att det ingenting annat
återstod honom än att sälja allt och’ rymma sin kos, om
så ända till Amerikat, blev hon vit som väggen.

— Jag ger mig inte av, jag drar inte barna
i fördärvet! sade hon hett.

Hör du det,– jag ger mig inte av! Och
försöker du tvinga mig, då dänger jag barna
i huvet med yxen, och själv går jag i brunnen.
Så sant Gud hjälpe mig, det gör jag! Kom det
ihåg, ropade hon och föll på knä framför
helgonbilderna som till högtidlig ed.

— Tyst då! Jag bara säger ju så där...

Hon drog djupt efter andan och sade saktare,
med gråten i halsen:

— Du får sitta dina år ut, och sen kommer
du igen. Var inte rädd, jag skall nog reda mig*...
jag skall inte låta så mycket som en jordlapp
förfaras, du känner mig inte än... jag släpper
ingenting ur klorna! Herren Jesus hjälper mig
nog att bära den bördan ock, grät hon tyst.

Han funderade länge, och till slut sade han:

— Det får bli som Gud vill. Bäst att vänta
tills målet kommer före.

Så att smedens listiga anslag de hade båtat
till intet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free