- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
174

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174

— Vern är där? hörde han plötsligt moderns
röst.

Han blev stående med återhållen andedräkt,
och vågade inte röra sig. Då gumman inte fick
något svar, började hon åter vandra. Han såg
henne röra sig under träden som en skugga;
hon trevade med käppen framför sig och läste
halvhögt litanian.

Hon går och vankar om nätterna som en
osalig, tänkte han, men han suckade och smög sig
beklämd vidare. — Det är orätten mot mig, som
gnager henne. Den gnager! upprepade han med
innerlig tillfredsställelse. Han hade nu kommit ut
på den breda, gropiga vägen bakom kvarnen och
började sätta av i en fart, utan att bry sig om
varken gropar eller stenar.

Han stannade först vid korset, där vägen till
Skogsbygget tog av. Det var ännu för mörkt
att börja arbeta, och han satte sig under korset
för att andas ut litet.

— Så tjyvsvart, en kan ju inte skilja åkern från
skogen! brummade han och såg sig omkring.
Markerna lågo ännu dränkta i ett oroligt myllrande
mörker, men på himlen lyste gyllne
grynings-strimmor allt klarare.

Tiden blev honom lång, och han började läsa
morgonbönen, men bara han kom att snudda vid
den daggiga marken, tappade han bort orden och
började fröjda sig åt tanken att han var på väg
till egna marker, egen gård.

Nu har jag dig, och nu släpper jag dig inte,
tänkte han trotsigt och jublande, och med lysande
ögon blickade han bort mot det packade mörkret
borta vid skogen, där de sex morgen han köpt
av godsherrn lågo och väntade på honom.

— Som en far skall jag sörja för er, och så
länge jag lever släpper jag er inte! mumlade han
och drog ihop fårskinnspälsen över bröstet, för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free