- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
177

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

177

skogen på andra sidan, lättast att få hem ved
och lugnast på vintern, avgjorde han, och med
stenar märkte han ut de fyra stugknutarna. Sedan
kastade han av fårskinnspälsen, gjorde korstecknet,
spottade i nävarna och grep sig an med att jämna
marken och röja bort buskar.

Dagen hade redan stigit skinande klar, från
byn hördes vallkTittrens råmande, brunnssvänglar
gnisslade, folk drog ut i arbete, vagnar skramlade
på vägarna, alla möjliga läten kommo burna av
den lätta vinden. Men Szymek varken hörde eller
såg, så helt uppe i arbetet var han; någon
enda gång rätade han på ryggen, drog en pust
och torkade svetten ur ansiktet, sen högg han
tag igen som en omättlig igel. Hela tiden
småpratade han som hans vana var, vad han än fick under
händerna talte han till som till levande väsen.

Han skulle just till att häva upp en väldig
sten ur marken och mente:

— Nu har du legat och vilat dig länge nog,
nu kan du just stötta stugan åt mig.

Och när han röjde bort några nyponbuskar sade
han ined ett gäcksamt skratt:

— Försök inte värja er, dumsnutar. Tror ni
kanske ni kan stå emot mig? Skall jag kanske
lämna er kvar, så ni skall riva sönder byxorna
mina, va?

Till de gamla stenrösena sade han:

— Er skall jag nog också ta i håll med. Ni
har’et för trångt ihop. Med er skall jag stenlägga
utanför lagårn som hos Borynas.

Och ibland då han hämtade andan kastade
han en förälskad blick över sin mark och- viskade:

— Du är min! Min! Ingen kan ta dig ifrån mig!

Han greps av medlidande med den fattiga,

ovårdade och ofruktbara jordbiten, och ömt som
till ett barn fogade han till:

— Vänta bara, stackare, jag skall nog plöja
12. — Re y m o n t. Bönderna. IV.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free