- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
191

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’191

Och hon pratade på så mustigt så en kunde
rent baxna. När så också Jambrozy kom i tagen
och de riktigt överbjödo varann, blev det ett
skrattande utan hejd, och innan någon visste
ordet av, var den korta natten till ända.

Av de främmande var till sist Jambrozy
ensam kvar, i färd med att länsa flaskorna till
sista droppen, och brudparet rustade sig till att
flytta över till sitt. Miateusz försökte övertala dem
att stanna hos honom ännu någon tid, men
Szymek var envis. Han lånade en häst av Klemb,
lastade klädkistor och sängkläder och husgeråd på
vagnen, hjälpte Nastka upp, föll modern till
fötterna, kysste svågern, bugade till golvet för
släkten, gjorde korstecknet, gav hästen en klatsch
och satte i gång. Bredvid vagnen gingo de
anhöriga.

De färdades fram tysta. Solen hade just gått
upp, fälten gnistrade av dagg och genljödo av
fågelkvitter, de tunga axen vajade, och all
världen andades den nyfödda dagens fröjd. Från vart
strå steg det som en lovsång upp mot den klara
himlen.

På andra sidan kvarnen började två storkar
kretsa över dem, och modern knäppte med
fingrarna och utlät sig:

— "Gott tecken, ni kommer att få välsignelse
av barnen.

Nastka rodnade litet, men Szymek blängde
karskt med ögonen och visslade, där han gick
och stödde vagnen i guppen.

När de så blevo ensamma och Nastka sett sig
omkring på sitt nya ställe, började hon bitterligen
gråta; men Szymek till att ryta:

— Tjut inte, din gås! Andra har inte så mycket
ens. De kommer att avundas dig, lade han till,
och som han var gruvligen trött och litet drucken
också kastade han omkull sig på halmen i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free