Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’195
Hon började plötsligt kasta sig i sängen och
förskräckt ropa:
— Mota dän dem, de trampar ner mig, mota
dän dem!
Sedan blev hon liggande så stilla som om hon
somnat. Witek gick, men alltemellanåt tittade han
in till henne. En gång frågade hon honom oroligt:
— Är det eftermiddag?
— Det måtte vara vid pass midnatt, alla sover.
— Ja visst, det är ju mörkt. Kör bort sparvarna
från takåsen, de väsnas ju som om de vore tokiga.
Han började berätta henne något om fågelbon,
men mitt i historien försökte hon plötsligt resa
sig och skrek:
— Var är Grålian? Witek, akta dig för far,
om du släpper henne!
En "dag bad hon honom sätta sig närmare och
började viskande berätta:
— Hanka förbjuder mig att gå på Nastkas
bröllop, men jag går i alla fall jag, och jag
skall ha blåa livstycket och den där kjolen jag
hade på avlatsmässan. Du skall få se vad de
kommer att gapa på mig. Witek, tag ner ett
äpple åt mig, men akta dig bara så att inte
Hanka får se’t. Och jag skall förstås dansa bara
med de stora pojkarna.
Hon tystnade tvärt och slumrade till.
Witek satt inne hos henne i timtal. Han jagade
bort flugorna med en lövruska, gav henne vatten,
vakade över henne som en höna över kycklingen,
för Hanka lät honom vara hemma som hjälp;
krittren vallade Klembs Macius samman med deras
egna.
Till en början längtade pojken efter skogen
och friheten, men han var så till sig över Jozias
sjukdom att han skulle kunnat göra aldrig det
för henne och bara tänkte på vad han skulle
kunna förströ och förlusta henne med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>