Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’196
En dag kom han med en hel kull rapphönsungaT.
— Stryk dem, Jozia» stryk dem så piper de!
— Jag har ju inga händer att stryka dem
med, stönade hon och lyfte på huvudet.
Och då han löste hennes armar tog hon de
skälvande små ungarna mellan sina domnade,
kraftlösa händer och tryckte dem mot sin kind
och sina ögon.
— Kors vad hjärtat bultar i dem, kors vad
de är rädda, stackare!
— Jag har själv tagit dem, jag släpper dem
inte, tyckte .Witek, men hur det var släppte han
dem ändå.
En annan gång kom han med en harunge och
satte ned den framföT henne på bolstern.
— Tattare lilla harpalten, har de tagit dig ifrån
mamma? viskade hon och tryckte honom intill
sig som ett barn, strök och smekte honom. Men
haren skrek som om han fått kniven i sig, slet
sig ur hennes händer, skuttade ut i förstun rätt
in i en hönsflock, som kacklande tog till fötter,
flög ^förbi Lapa, som låg och sov på
förstubron, och satte i väg neråt apelgården. Hunden
efter och ,Witek likaså, gastande av alla krafter;
det var ett sådant väsen så H’anka kom springande
från bakgården, och Jozia skrattade så att hon
kunde kikna.
— Hunden tog honom väl inte? frågade hon
sedan litet oroligt.
— Inte, han såg bara baken på’n, haren
försvann i säden som sten i vattnet. Men var inte
ledsen, Jozia, jag skall bära till dig något annat.
Och han kom med allt möjligt: gulspräckliga
vaktlar, en igelkott, en tam ekorre, som var för
löjlig där den skuttade omkring, svalungar, som
pepo så jämmerligt att gammalsvalorna skrikande
försökte komma in i rummet och Jozia befallde
honom att släppa dem. Han kom med det ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
