- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
211

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’211

uppsyningsmännen på vakt över folket och gick
själv in i kanslit. Där var ett kommande ioch
gående utan ände, för ideligen vinkade skrivarn
in någon av gårdsbrukarna och påminde honom
lågmält oin förfallna utskylder, oguldna böter eller
än trevligare saker. Sådana påminnelser föllo
förstås ingen i smaken, och vad var att göra nu, i
denna bistra tiden före skörden? Hur skulle de
kunnat betala, när mer än en inte hade pengar
till salt ens? De bara suckade och bugade till
golvet, några till och med kysste på hand, och en
och annan smusslade sin sista gulden i den
utsträckta handen, men alla tiggde om uppskov
till skörden eller nästa marknad.

Den där skrivarn var just en räv för resten
och en riktig prejare, han ställde sig så menlös,
men en skrämde han för polisen, en annan
smickrade han, en tredje klappade han om, men av
varenda en lurade han till sig något. Än var
hans havre slut, än behövde naczelniken
gåsungar, än tingade han på halm till rep, och de
kunde ju inte annat än lova vad han ville. Dem
han var mera bekant med drog han avsides och
gav dem liksom av vänskap ett råd:

— Rösta ja för skolan, sätter ni er emot kan
naczelniken bli arg och, varnade han
Lipce-folket, göra er uppgörelse med godsherrn om
intet.

— Men vi har ju kommit överens me’n, tyckte
Ploszka förvånat.

— Ja, men ni vet väl: herrar håller alltid ihop
och bonn blir bakefter.

Ploszka gick mäkta bekymrad, men skrivarn
fortsatte att kalla in folk från den ena byn efter
den andra, och alla skrämde han med något för
att få dem med på sitt. Snart hade ryktet spritt
sig i hela hopen.

Och det var inte litet folk som hade samlat sig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free