- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
252

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’252

jag ser genom dörrn! En går förbi, en pratar
utanför, en tittar in, en till och med säger ett gott
ord, det är just som om jag gick därute i byn och
kiev. Och när alla har gett sig ut i arbete, då
kommer hönsen och krafsar i sophögarna, grisarna
grymtar utanför väggen, hundarna tittar in,
sparvar kommer inflygande, solen skiner in här lite
grand i nedgången, ibland slänger nån pojkslyngel
in en lerkoka, dan går, så en vet inte ordet av
förrn den är slut. Och om nätterna kommer det
också ... ja ja... åtskilliga ...

— Vilka då? Vilka kommer? Han lutade sig
fram och såg spänt in i hennes vidöppna, stirrande
ögon.

— Ä, de mina, alla de döda, alla mina släktingar
och bekanta. Det är sanning, pan Jasio lilla, de
kommer... Och engång, viskade hon med ett
lycksaligt leende, engång kom den heliga jungfrun och
sa så sakta: Ligg lugn du, Agata, Herren Jesus
tänker på dig... Det var hon själv från
Czenstochowa, jag kände genast igen henne... hon
hade krona på huvet och mantel och så mycket
gull och så mycket koraller! Hon strök mig över
huvet och sa: Var inte ledsen, stackare, i det
himmelska riket skall du bli matmor på bästa
gården...

Så gick gumman på, just lik en liten fågel som
kvittrar sista kvällslåten, och Jasio satt lutad över
henne och lyddes och liksom stirrade in i ett
out-rannsakligt djup, där något hemlighetsfullt sjuder
och bubblar och glimtar och det sker något som
människoförståndet aldrig kan fatta. Han kände
sig nästan hemsk till mods, men kunde ändå inte
slita sig ifrån den fattiga mänskospillran, det där
förbrunna strået, som ännu lyste som en
dallrande stråle och drömde om det nya livets dagar.
För första gången skådade han på så nära håll
den oundkomliga mänskliga lotten, och inget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free