- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
254

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’254

såg stolt på honom, för han var ju ett Lipcebarn
och därför liksom i släkt med dem alla.

Allra sist tittade han in hos Dominikowa.
Gumman satt utanför stugan och spann ull, vilket
förundrade honom, för hon hade en bindel över
ögonen.

— Jag känner mig för med fingrarna, förklarade
hon, och helt glad över besöket ropade hon på
Jagna, som sysslade med något på bakgården.

Hon kom genast springande, men nu var hon
klädd bara i kjortel och linne, och då hon
varsnade Jasio lade hon händerna skylande över
bröstet och sprang blodröd i ansiktet in i stugan.

— Kom ut med mjölk, Jagus, pan Jasio är
kanske törstig.

Inom kort kom hon med en full kruka och ett
litet drickskrus. Hon hade snyggat till sig och
bundit duk om huvudet, men hon var så
upprörd att när hon skulle hälla i mjölken skälvde
händerna, och hon rodnade och bleknade ömsom
och vågade inte lyfta ögonen.

Och hela tiden han var där sade hon inte ordet,
men då han gick följde hon honom ner på vägen,
och sedan stod hon och såg efter honom så länge
han var inom synhåll.

Vad hon kände för en obegriplig lust att springa
efter honom, så det ryckte och drog i henne! För
att inte falla för frestelsen rusade hon in i
apelgården, och där slog hon armarna 0111 första träd
och tryckte sig intill det. De äppletyngda grenarna
svepte om henne som en mantel, och hon stod där,
andlös och yr, med slutna ögon och ett förstucket
litet leende kring läpparna. Det var både
lycksalighet hon kände och någon sorts ångest, det var
samma smärta och samma vällustiga skälvan som
den där gången, vårnatten, då hon hade sett på
honom genom fönstret.

Också Jasio tycktes känna en dragning till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free