- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
256

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’256

du, det passar sig inte att du står där och pratar
tok.

Det var ingen annan råd för honom än att ta
sin bok, och som vanligt drev han i väg utåt
fälten, och någonstans långt utanför byn satte han
sig på en dikesren under ett päronträd och
försjönk i läsning eller kanske i funderingar.

Men Jagna hade nu väl reda på dessa hans
ensliga älsklingsplatser, hon visste var hon skulle
söka honom med sina trånande ögon, vart hon
skulle följa honom om så bara ined lyckliga
tankar. För hon kretsade kring honom som fjäriln
kring ljuslågan, hon kunde inte annat, något drog
henne så oemotståndligt till honom att hon utan
sans och besinning gav sig hän åt den ljuva
makten, lät sig ryckas med av denna brusande ström,
som lyfte henne till paradis. Helt, med all sin själ
och hela sitt hjärta gav hon sig hän, utan tanke
på till vilken strand och till vilket öde det skulle
bära.

Och då hon gick till sängs om kvällen och då
hon steg upp i tidiga morgonstunden, alltid var
det samma lovsång som dallrade i hennes hjärta:

— Jag får se honom igen! Jag får se honom!

Ibland då hon knäböjde framför altaret under

mässan och orgeln spelade och rökelsemolnen
böljade och hon ined andaktsfyllda ögon blickade på
Jasio, som vitklädd, smärt, med knäppta händer
skred där i rökelsemolnen och det färgade ljuset
från fönstren, tycktes det henne att det var en
ängel som livslevande hade stigit ned från
altartavlan och nu kom svävande emot henne med ett
hult leende. Paradiset öppnade sig för hennes själ,
hon föll på sitt ansikte och tryckte sina läppar
mot stenarna som hans fot beträtt, och i
hänryckning, med all ett jublande hjärtas kraft sjöng hon:

— Helig! Helig! Helig!

Och mången gång var mässan redan till ända

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free