Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’257
och församlingen hade strömmat ut och Jambrozy
slamrade med nycklarna, men hon knäböjde
alltjämt med ögonen häftade på Jasios tomma plats,
i stilla salighet, i en lycka som rågad ända till
smärta löste sig i tårar, stora, tunga och klara
som pärlor.
Tiden flög som en enda helgdag, i hennes själ
höll lyckan sin högmässa dagen om. När hon såg
ut över markerna, ringde de mognade axen in,
den värmeångande jorden, apelgårdarna dignande
under frukternas tyngd, de fjärran skogarna, de
drivande molnen sjöngo och spelade, och den
heliga hostian, solen, stod lyft över jorden, och
allt, allt förenade sig med hennes själ i en
himla-stormande hymn av tacksägelse och jubel:
— Helig! Helig! Helig!
Å hej, vad denna världen är härlig, då förälskade
ögon se på den!
Och så mäktig människan är i dessa benådade
dar! Hon skulle kunna brottas med Gud, döden
skulle inte rå på henne, och själva ödet skulle hon
kunna stå emot. Livet är henne en enda fest och
det uslaste kryp är henne en broder. Inför var
dag skulle hon vilja böja knä i tacksägelse, var
natt skulle hon vilja välsigna, sig själv och allt sitt
skulle hon kunna offra för nästan och ändå förbli
rik, för kraft och kärlek strömma till utan ände.
Hennes själ svävar ovan världarna, hon ser
stjärnorna nära och drömmer om den eviga
saligheten, det är henne som fanns det inte gräns
och hejd för hennes makt och hennes kärlek.
Så kände också Jagna det nu.
Det var de bråda och strävsamma dagarna fore
skördens början, och de gingo sin vanliga,
mödo-fyllda gång, men hon gick till arbetet som en
sjungande lärka, beständigt glittrande glad,
blomstrande som rosen i täppan, oförvissnelig som
ett blomster i Guds egen lustgård. Hennes ögon
17. — Re y m o n t, Bönderna. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
