- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
262

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’262

En jubeluppfylld ångest tog henne för strupen
så att hon knappt fick fram orden.

— Vilken dag som helst börjas väl slåttern.

— Jaa... säkert, bekräftade hon och såg
oavvänt på honom med tunga ögon.

Han smålog och försökte tala obesvärat, lätt
skämtande till och med:

— Jagna blir vackrare dag från dag.

— Vad bryr jag mig om sånt! Hon blev
blossande röd, de mörknade ögonen sköto flammor
och kring läpparna dallrade ett återhållet, lyckligt
leende.

— Och Jagna vill verkligen inte gifta sig?

— Aldrig i världen! Jag måtte väl ha det bra
ensam.

— Är det ingen ni tycker om då? Han blev
djärvare.

— Nej, ingen enda! Hon skakade på huvudet
och såg på honom. Han lutade sig fram och
blickade in i de blåa djupen. Det låg tillbedjan i
hennes blick, den innerligaste, fullaste tro,
andakten då den heliga hostian lyftes. Själen dallrade
inom henne som solglittret över markerna, som
lärkan uppe i skyn.

Han drog sig tillbaka, gripen av en underlig
oro, strök sig med handen över ögonen och reste
sig.

— Jag måste gå hem nu.

Han nickade farväl och började gå den breda
åkerrenen fram mot byn. Sin bok höll han
uppslagen i handen, och ibland läste han litet, ibland
lät han blickarna sväva omkring. Men efter en
stund såg han sig om och stannade.

Jagna följde honom på några stegs avstånd.

— Det här är närmaste vägen för mig också,
förklarade hon litet förläget.

— Låt oss följas åt då, mumlade han, inte
särdeles glad åt sällskapet, tycktes det. Han häf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free