Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’278
under tårar armarna om marken, som hade det
varit sin mor han tagit farväl av.
Jagna storsnyftade, karlarna torkade sig
förstulet i ögonen.
De skildes genast åt. Endast Antek och Jagna
vände åter till byn, de andra försvunno någonstans
inåt skogen.
— Säg inte åt någon vad du här har hört, sade
han efter en stund.
— Jag måtte väl inte springa omkring i
stugorna och skvallra, snäste hon harmset.
— Och Gud förbjude att fogden skulle få tag
på’t, förmanade han strängt.
Hon svarade ingenting, bara fortade på stegen.
Men han lät henne inte hinna om sig, han höll sig
vid hennes sida och kastade gång efter annan en
blick på hennes förgråtna, vreda ansikte.
Månen sken på nytt och stod rätt över vägen,
så att de gingo som på ett silverstråk infattat i
trädkronornas slingrande skuggor. Hans hjärta
började skälva, åtrån sträckte ut sina omättliga
gripklor, undan för undan makade han sig så
nära henne att han bara behövde räcka ut handen
för att nå henne. Men han gjorde det inte, modet
svek honom och han hölls tillbaka av hennes
envisa, föraktfulla tystnad. Han bara sade
stingsligt:
— Du ränner som om du ville springa ifrån mig.
— Ja, det vill jag också. Får någon se oss blir
det nytt skvaller igen.
— Eller också har du väl brått till någon annan.
— Jaa visst, får jag inte det då? Är jag inte
änka kanhända?
— Jag märker att det är nog inte för intet de
pratar om att du ämnar dig till att hushålla för en
präst.
Hon rusade i väg, tårarna strömmade från
hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
