- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
287

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’287

apelgård till, för de voro närmsta grannarna.
En allt häftigare oro grep honom. Han sköt
fatet ifrån sig, rökte cigarrett efter cigarrett och
sökte fåfängt betvinga sina ångestrysningar.
Förgäves svor han över sig själv och allt vad
kvinnfolk heter, förgäves ville han vända hela saken
i gyckel. Ängslan över Tereska bara växte och
växte inom honom och blev olidlig. Ett par
gånger reste han sig för att gå ner i byn och
träffa folk, men hur det var stannade han kvar,
väntande på han visste inte själv vad.

Det var redan mörka kvällen då han plötsligt
hörde steg, och innan han ens fått klart för sig
från vilket håll de kommo, hängde Tereska om
hans hals.

— Rädda mig, Mateusz! Jesus, jag har väntat
på dig så, jag har tittat efter dig så!

Han drog henne ner bredvid sig, men hon
tryckte sig intill hans bröst som ett barn, och
under strömmande tårar viskade hon översiggivet:

— De har sagt honom alltihop! Vem kunde tänka
sig att han skulle komma nu! Jag var borta i
prästens linåker... det kom en springande och
talte om’et... jag hade så när fallit ner död ...
jag gick som till stupstocken... du var inte
hemma... jag gav mig ut och leta efter dig... du
fanns inte i byn... En hel timme gick jag och
vanka, men så måste jag gå... När jag kom in
i stugan stod han där mittpå golvet vit som
väggen ... Han rusa emot mig med knutna nävar...
och skrek att han ville veta sanningen...
sanningen ...

Mateusz skälvde och strök kallsvetten ur
ansiktet.

— Jag bekände för honom... det skulle ju inte
ha tjänt något till att försöka ljuga... Han -lyfte
yxan mot’mig, jag trodde att min sista stund var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free