- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
307

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’307

trånads glöd och så betagande så att ingen makt
skulle väl kunnat stå henne emot.

— Det var ett under att mitt hjärta inte brast!
Det var ett under att jag inte miste förståndet1!

Tårar glittrade i hennes ögonhår som diamanter
och skymde de blåa djupen.

— Jagna! bröt det fram ur hans hjärtas grund.

Hon föll på knä bredvid honom i åkerkanten

och blickade upp till honom med sina djupa,
brinnande ögon, ögon blåa som himlen och
outgrundliga som den; ögon rusande som kyssar
och ömma som smekande händer, förföriska och
barnsligt oskuldsfulla på engång.

Han ryste till, och som för att värja sig mot
förförelsen började han strängt förehålla henne
alla hennes synder, allt vad modern berättat
honom. Hon drack in varje hans ord utan att ta
ögonen ifrån honom, men hon förstod knappt vad
han sade, hon visste bara att framför henne satt
denne ende, utkorade, att han talte något, att
hans ögon brunno och att hon knäböjde för honom
som för en helgonbild och tillbad med kärlekens
hela oändliga tro och lit.

— Säg att allt det där inte är sant, Jagus, säg!
bönföll han.

— Det är osant! Det är osant! bedyrade hon
så ärligt att han trodde henne med ens, måste tro,
och hon pressade sitt bröst mot hans knän och
lät sin blick sjunka i hans och bekände sakta
viskande sin kärlek... Som i heliga bikten så
öppnade hon sin själ på vid gavel för honom,
kastade sig för hans fötter som en vilseflugen
fågel och gav sig åt honom på nåd och onåd i
brinnande, tillbedjande hängivenhet.

Jasio skälvde som ett löv för stormen, han ville
stöta henne ifrån sig och fly, men bara viskade
med bruten röst:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/4/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free