- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
308

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’308

— Tyst, Jagus, det går inte an, det är synd,
tyst!

Till sist tystnade hon utmattad. Båda tego de
och undveko varandras ögon, men de tryckte sig
tätt intill varann1. I tystnaden hörde de sina egna
hjärtans slag och sina egna heta, sakta andetag.
Det hade blivit så ljuvligt och ljust inom dem,
tårarna runnö utför de bleka kinderna, bådas
läppar logo, kring själarna stod samma heliga,
ljusomflutna stillhet som då hostian lyftes, och
burna av ljuset stego och stego de högt ovan
världen.

Solen hade gått ner och aftonrodnaden låg som
gyllene dagg över markerna, allt förstummades,
höll andan och lyddes till klockorna som ringde
till ave, allt liksom försjönk i stilla tack och lov
för den gångna nådedagen.

De började gå över fälten slöjade av
kvällsbrandens rök, de vandrade fram på blommande
åkerrenar, tvärsigenom mogen säd, deras
händer gledo över de tungt lutande axen, deras ögon
blickade mot himlarandens guldskimmer, och inom
dem själva var himmel, och kring deras huvud låg
solnedgångsljuset som en himmelsk gloria.

Det var som om det hade firats en högtidlig
mässa inom dem, så fulla av from andakt voro
de, så hänryckta voro deras själar, så lovsjöngo
deras hjärtan och prisade nåden och allmakten,
som blivit dem uppenbar i denna livets stund.

Inte ett ord mer talade de till varandra, men
ibland korsade deras blickar varandra omedvetet
likt lågande blixtar, omedvetet brusto toner fram
ur deras innersta, och likt en jublande fågel flög
sången över de kvällskumma markerna, ut över
all världen.

De visste inte ens var de voro och vart och
varför de vandrade. Tills helt oväntat en hård,
sträng röst drabbade ner på dem:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free