- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
326

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’326

ögonen, men han mejade i alla fall oförtrutet, allt
under det han lugnt lyddes till det avlägsna sorlet.

Kanske de redan... flög det plötsligt för
honom. Hans hjärta började bulta som en
hammare, vreden sjöd upp i honom och han rätade på
ryggen. Han skulle just till att slänga lien och
ila till hjälp, men besinnade sig i tid.

— Den som har försyridat sig må ta sitt straff.
Rätt åt henne, rätt åt henne!

Rågen bugade rasslande till hans fötter och
svallade upp emot honom som ett upprört vatten,
blåsten slet i hans hår och fläktade kallsvetten
ur hans ansikte, men han knappast förnam något,
han var med hela sin varelse därborta, hos Jagna.
De hårda, vana händerna förde lien av sig själva.

Vinden bar med sig ett långt, utdraget skri
bortifrån byn.

Han kastade lien och hukade sig ned bakom
rågväggen. Han liksom klamrade sig om jorden,
höll sig fast vid den med ett järnhårt grepp och
gav sig inte, fastän ögonen flögo mot byn likt
skrämda fåglar, fastän hjärtat kved av skräck,
fast han skälvde i var lem.

— Allting måste gå efter ordning. En måste
plöja för att kunna så, en måste så för att få
skörda, och vad som är i vägen måste en slänga
undan som ogräs, talade inom honom en sträng,
uråldrig stämma, som var liksom dessa markers
och dessa människoboningars röst.

Han var upprorisk alltjämt, men lyssnade allt
undergivnare.

— Visst, envar har rätt att försvara sig mot
vargarna.

Ett sista förtvivlans anfall kom över honom,
tankar svidande vassa som en nordanstorm drevo
honom upp på fötter.

Han brynte lien, korsade sig, spottade i
händerna och grep sig an med arbetet igen. Sträng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free