Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’329
hade velat. Han gick bredvid vagnen och piskade
på korna, och så fort han kom åt viskade han
medlidsamt:
— Nu är det inte långt kvar... Det är en skam
så de bär sig åt... men håll bara ut...
Men Jagna låg där bunden på gödseln, slagen
till blods, med kläderna i trasor, vanärad för all
tid, skymfad över allt mänskligt begrepp och
olycklig som väl ingen; hon låg där som om hon
varken hörde eller såg eller kände, men i en aldrig
sinande ström flödade tårarna utför hennes
blå-slagna kinder, och ibland hävde sig hennes bröst
som i ett stelnat skri.
— Fortare, Pietrek, fortare! ropade de allt
oftare, för deras otålighet växte och växte som
om besinningen börjat komma, och nästan i fullt
språng nådde de till sist gränskumlen i
skogsbrynet.
De lyfte av sidbräderna på vagnen, och ihop
med dyngan vräkte de ner henne så att det
dun-sade i marken. Hon föll på rygg och rörde sig
inte ens.
Fogdemor rusade fram, gav henne en spark
och skrek:
— Kommer du tillbaka till byn, hetsar vi
hundarna på dig! Hon tog upp en jordkoka eller en
sten eller vad det nu var och kastade på henne
med all sin kraft. Där fick du för vad du har
gjort mina barn!
— För skammen över hela byn! ropade en
annan och kastade också.
— Må du döden dö!
— Må helga jorden spy ut dig!
— Må du förgås av hunger och Jörst!
Onda ord, jordklumpar, stenar och sand
haglade över henne, men hon låg där som ett livlöst
ting och bara stirrade upp mot träden, som
vajade över henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
