- On this page / på denna sida
- Mjölnare-Pers gille.
- On this page / på denna sida
- Mjölnare-Pers gille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför må han gärna vila när han kan och behöver det.
Men middagen kom, och nu började man bliva orolig
över Per. Lena kunde ej längre vara i ovisshet, hon
började frukta det värsta. Tyst gick hon fram till hans
säng och sköt undan sparlakanen. Där låg Per som
om han sov, men det blåbleka ansiktet och de
halvöppna, brustna ögonen talade om, att det var dödens
djupa sömn, som fallit över honom. Ett slaganfall hade
dödat honom under natten. Lena måste vid denna upptäckt
fatta hårdare tag i sängkanten för att ej falla i
golvet. Länge stod hon så orörlig, själv en bild av
döden, men till slut gav hennes smärta sig luft i en
ström av tårar. Lättad härav, knäppte hon samman
händerna och bad en varm bön för den älskades själ.
Vi förbigå vad som närmast följde; alltnog,
gästerna, som blivit bjudna till Mjölnare-Pers bröllop,
kommo i stället till hans begravning.
Många sörjde den avlidne därför, att de förlorat en
redlig granne och en präktig mjölnare; men de som
djupast och allvarligast saknade Per och helgade hans
minne voro hans trolovade, Lena, och hans gamle vän,
Skräddare-Jöns. Hinstu-Nils sörjde, även han sin
hederlige granne. Vid begravningen viskade han till
sin vän fjärdingsmannen:
— De va ändå väl att ja inte slo fram Hellena på
gillet, för då hade hun nu fått stor sorg, stackars däga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
