- On this page / på denna sida
- Hallings Anna
- On this page / på denna sida
- Hallings Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ola Jute flydde henne de hundra riksdalerna och
bad Gud välsigna henne med hälsa och välgång. Neta
Gustava tog henne i famn gång på gång och kunde
inte få fram annat än "Anna, Anna!" Drängen och
den nya pigan och själve vaktepojken hade tårarna i
ögonen allehop.
På bänken borta vid dörren satt gamle Halling. Han
var så tyst i dag, då och då tryckte han knogen upp
imot ögonvrån liksom han ville klämt sönder
någonting, som han skämdes för att visa.
Nu reste han sig upp och grep dotterns hand.
— Adjö med dig, Anna! Du har alltid varit ett
snällt barn imot mig, men jag har varit en
struntafar imot dig. Men det får du förlåta mig, för det
är nu så, att det är så. Nu är det inte längre någon,
som obedd böter mina paltor. Men sörj inte för mig!
Vår Herre sörjer nog för gamle Hallingen, han har
sörjt för honom hittills, fast jag alltid har varit ett
svin. Men Halling blir jag och din far blir jag till
min sista pust. Kom ihåg det! Gud välsigne dig och
han vare med dig på alla dina vägar!
De följdes hand i hand ut på gården — det var
liksom förr i världen, när han ledde henne, lillan,
emellan stugorna.
— Den i Hallingen, han profeterade som en karl,
tyckte Ola Jute till Neta Gustava.
Anna måste trycka deras händer en gång till. Och
så upp i vagnen. Ola Jute själv knäppte fotsacken.
En herregårdsklatsch! Alla nickade och vinkade.
Vagnen rullade ut genom porten. Neta Gustava sprang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
