- On this page / på denna sida
- Vadet
- On this page / på denna sida
- Vadet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt. Men hon fick ju inte yppa ett ord. Fick! — Vad
gjorde det om hon fick eller inte fick, vad frågte hon
härvidlag efter Kristins ovänskap och onda tunga!
— Men kunde han förlåta henne, att hon gått in på
något sådant? Det skulle alltid se ut som misstroende
till honom, fast det var det ju inte, tvärtom. — Hon
vred sina händer.
När han slutligen försvunnit ur sikte, då torkade
hon sina ögon och gick in till sysslorna. Men det första
hon kunde bli ledig, flög hon dit ner till körsbärshäcken.
Där ville hon gråta ut. Hon tyckte sig höra någon
sucka där nere. — Johan var visst där, fast hon sagt
ifrån, att hon inte kunde komma. Hon smög sig
tillbaka hem och kastade sig oavklädd på bädden ute i
köket. Här fick hon vara ensam med sina bekymmer,
och de släppte henne inte; morgonsolen såg henne ännu
med förgråtna ögon förgäves söka efter tröst.
Dagen därefter möttes Johan och Lena. Johan såg
förebrående på henne.
— Du kom inte, sade han.
— Jag kunde inte, stammade Lena.
— Jaså, tyckte han och lämnade henne misslynt.
Efter den stunden träffades de ej så ofta. När han
talade till henne, var det ej samma klang i stämman
som förut, och hon svarade försagd på hans likgiltiga
frågor. De kände, att det var något, som skilde dem,
att det var en lucka i deras förtroende. För var gång
hade Lena beslutit att bekänna allt, men för var gång
blev det svårare. Hennes hopp om tillgift krympte ihop
alltmer, ju längre hon dröjde. Hade hon bara genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
