- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Andra delen - Allmogeberättelser, nya allmogeberättelser /
34

[MARC] Author: August Bondeson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

- On this page / på denna sida - Vadet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sagt honom det, då hade det ej varit så svårt. —Och
så växte klyftan mellan dem.

Men syntes Johan och Lena mindre ofta tillhopa så
var förhållandet tvärtom mellan honom och Kristin.
Hon började så där obemärkt gå före honom på alla
upptänkliga sätt. Alltid stod hon i hans väg, alltid hade
hon någon förevändning att kunna följa honom. Och
snart så skämtade hon och glammade kring honom och
ryckte honom i rocken och gjorde alla möjliga hyss med
"den gamle stollen Johan". Dessemellan klev hon fram
och tittade honom i ögonen så, att han skulle vara av
järn och stål för att inte smälta. Till en början fäste
han sig ej därvid, han visste ju av gammalt, att hon
hade sina nycker för dagen. Men hon stod i sig. Hon
blev till och med uppmärksammare mot honom för var
dag. Lade han sin mössa i köket om söndagsmiddagen,
så kunde han vara säker på att få se en ros i
stormremmen, när han tog henne för att gå. Hade herrskapet
fintvätt, kom hon och viskade till honom, att om han
ville ta fram sina halskappor, så skulle hon stryka dem.
Och när han fick igen. dem, så blänkte de värre än
själve prostens prästkragar. Såg hon honom modstulen,
något som nog hände alltibland, så kunde hon sjunga
och dansa för honom och vara så över sig lustig, att han
tvunget måste skratta. Så rar hade hon aldrig förr
visat sig, inte en gång när de voro så gott som i fäste.
Han kände också en allt starkare dragning till henne.
Inte för det att han skulle kunna tycka om henne mer,
än vad rätt och skäligt var. Nej bevars, han blev sist så
bra botad för sitt tycke så. Men han fann sig väl i
hennes närhet, han kände sig så upplivad av hennes glada

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bondeson/2/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free