- On this page / på denna sida
- Under rasten
- On this page / på denna sida
- Under rasten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställde sig där bak i häcken och körde i skutt till
doktorn i Falkenberg.
Just som vi skulle vända ut ifrån gästgivaregården,
kom där två andra karlar dragande fram i gatan med
en oregerlig sälle, som vred sig och skrek rent
anskrämmeligt. Och folket, som följde efter, sparkade honom
och gormade. Det var vakten, som nu förde Elof till
häktet.
När Elof fick se oss, hoppade han rätt upp och ryckte
sig lös för ett ögonblick. Han riste på huvudet och knöt
nävarna imot oss. Och så svor han så rysligt så.
Hu, vad det skar i öronen! Jag trodde hjärtat ville
brista.
— Se där är det leda djuret! Hyta du, snart får du
la, för du har spökat, sade min skjutsbonde och gav
hästen ett rapp.
Det var sista gången jag såg Elof. Om natten hade
han rymt ur häktet. Folk sade, att han gav sig till sjöss.
Men jag har aldrig hört något ifrån honom.
Hon tystnade och avtorkade sina tårar med förklädet.
— Hur gick det med morbrodern? sporde jag efter
en stund.
Jo, vidtog hon, morbror, han blev nog läkt. Men
krafterna hade runnit bort med bloden. Han dog, innan
året var slut. — Och jag, jag var som ett viljelöst ting,
jag blev gift med släktingen här, och vi ärvde
hemmanet och silverpengarna och silverteskedarna och allt
annat rart, där fanns i huset. Och sen har jag gått där
och räknat mina dagar, slitit och släpat dag ut och dag
in — för arbetet har varit min tröst — men någon
riktig glädje har jag inte känt i livet, sen Elof var borta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
